Olofsfors Bruk

Olofsfors Bruk är ett av Sveriges bäst bevarade järnbruk med hytta, herrgård och smedjor. Området är idag ett populärt besöksmål och sommartid kan besökaren ta del av guidningar, hantverk, kafé, restaurang, byggnadsvårdsbutik, prova-på-smide, kulturarrangemang och visningar av den unika stångjärnshammaren.

 

Återkommande arrangemang är Brukets dag, första lördagen i juli, traditionell julmarknad sista helgen i november. Vi pausar Julmarknaden i år på Olofsfors bruk. Aktörer kommer att hålla 
öppet som vanligt. Se gärna separata hemsidor.

 

Läs mer

 

 VX_märke_Liten_Vit100proc_RGB_250px.png
logo-visitvasterbotten.png
Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum 
  • White Facebook Icon

© 2019 Olofsfors Bruk

HISTORIEN OM OLOFSFORS BRUK

Olofsfors bruk – ett av Sveriges bäst bevarade bruk!

Sedan 1762 har järn varit i fokus på Olofsfors bruk. Skogarna och vattendragen gjorde det möjligt att framställa tack- och stångjärn av hög kvalitet. Järnmalmen hämtades hem från gruvor i Uppland och Bergslagen och de färdiga produkterna gick på export till Europa. Den gamla bruksmiljön är bland de bäst bevarade i landet. Olofsfors bruk som kulturarv är klassat som ett av Västerbottens läns riksintressen.

 

Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum vårdar stora delar av området och arrangerar visningar och aktiviteter. Välkommen på en guidad tur du också!

Ladda ner broschyr (pdf)

Guidning

Brukets historia dramatiseras i våra guidade turer runt bruket, där du kan få känslan av hur brukets arbetare levde och verkade. Under sommarsäsongen sker guidade turer på vissa tider, annars kan du boka guidade turer. Vi ordnar också anpassade turer för exempelvis skolor.

Läs mer om våra guidningar

 

Brukets kalendarium

ÅRETS INDUSTRIMINNE 2014

Svenska industriminnesföreningen

 

SIM:s motivering till Årets industriminne 2014

”Olofsfors bruk i Nordmalings kommun tilldelas utmärkelsen Årets industriminne 2014 för ett framgångsrikt och långsiktigt bevarande av en rikt sammansatt järnbruksmiljö med stora upplevelsevärden.

 

När skogen började tryta i Bergslagen styrde kronan den expanderande järnhanteringen till andra delar av landet, inte minst Norrlandskusten. Så kom det sig att den mäktige brukspatronen John Jennings lät anlägga en masugn i Olofsfors år 1762 och snart tillkom även stångjärnshammare och manufaktursmedja. Efter den stora bruksdöden levde Olofsfors vidare som kättingtillverkare och idag genom Olofsfors AB.

 

Brukets äldre bebyggelse ligger samlad kring tre vattenfall och utgör ett ovanligt komplett järnbrukssamhälle präglat av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Bland de bevarade verksbyggnaderna märks särskilt de vattendrivna stångjärns- och kättingsmedjorna, som med väl bevarad utrustning successivt restaureras och sätts i drifts av Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum. Samverkan mellan bruksmuseet, den moderna industrin och en rad fristående aktörer med utåtriktad verksamhet har gjort bruket till ett av regionens främsta besöksmål.”

DET HÄR ÄR BRUKET

Årets industriminne 2014 hälsar dig välkommen till en levande och unik miljö där människor fortfarande bor och arbetar. Olofsfors Bruk är ett av Västerbottens största besöksmål, som framgångsrikt och långsiktigt bevarar en rikt sammansatt järnbruksmiljö med stora upplevelsevärden. Här hittar du vår vackra herrgård, som blickar ut över de faluröda arbetarbostäderna, verkstäderna och smedjorna vid den brusande Leduån. Välkommen att följa med på en historisk upplevelse! 

Historia

Marsalken John Jennings var med på kung Adolf Fredriks eriksgata runt Bottniska viken 1752. På resan passerade de Olofsfors och Jennings, som var entreprenör ut i fingerspetsarna, såg direkt potentialen i de tre forsarna, skogen och åkrarna – allt som behövdes för att starta ett järnbruk. Tillbaka i Stockholm ansöker Jennings om att få anlägga ett bruk i Olofsfors, och 1762 godkänner Bergskollegiet hans ansökan om att uppföra en hytta och stångjärnssmedja på orten. Järnframställningen har under 250 år varit en viktig del av Olofsfors identitet, en verksamhet som har sysselsatt många människor genom åren.

Smederna

Smederna var brukets elitarbetare och rekryterades till bruken utifrån sin yrkesskicklighet. De kallades ofta “träskoadel” och var den yrkeskategori som var högst betald på bruket. Det fanns olika typer av smeder, från Masmästaren som var den som var ansvarig for att skapa järntackan till Spiksmeden som smidde upp till 4000 3-tums spik om dagen.

Kolarna

Den absolut största yrkeskategorin vid bruket var kolarna. En enda mila höll masugnen brinnande i endast två dygn, men att framställa en mila tog närmare 120 arbetsdagar. Ett dödligt farligt och många gånger dåligt betalt jobb. Brann kolmilan ner fick kolaren inget alls betalt. I utbyte fick kolaren ett kolartorp och lite mark i syfte att producera och leverera kol till bruket.

Kvinnorna på bruket

Om kvinnan finns inte mycket berättat från de tidiga åren, men vi vet att hon också gjorde sitt för bruket. Innan rostugnen byggdes var det främst kvinnor som arbetade med att rosta och krossa malmen, men eftersom kvinnan ansågs omyndig gick hennes lön till fadern, eller till maken om hon var gift. Annars var kvinnan den som fick livet att fungera på bruket, hon var ansvarig för hem och hushåll. Medan mannen arbetade flera dygn i sträck i hyttan, var det kvinnan som såg till att komma med mat, vatten och ombyten – samtidigt som hon skötte hemmet. Under senare år dyker kvinnor upp i anställningspapprena som pigor, mjölkerskor och baderskor.

Att växa upp på bruket

Liksom i många andra brukssamhällen var Olofsfors tidig med att bygga en egen skola på orten, en skola som stod klar redan elva år innan Sverige införde allmän folkskola. Men redan så tidigt som 1780 fanns en barnalärare, Bosenius från Bygdeå, enligt anteckningar från den tiden. Barnen som växte upp i brukssamhällen hade inga leksaker och sällan tid för lek, eftersom de redan i tidig ålder sattes att hjälpa till med enklare sysslor. Men när tid fanns var Leduån populär, för skridskoåkning vintertid och bad under de varma sommarmånaderna.

Att barnen på bruket sällan ägde några leksaker var av mindre betydelse, det fanns ändå ingen tid att ägna åt lekar. Medan männen slet i industrin jobbade barnen och mödrarna hårt i hemmet. När barnen nått skolåldern blev det allt vanligare att de hjälpte exempelvis läraren med enklare sysslor mot en liten slant eller jobbade på åkrarna för rättarens räkning. Det riktiga arbetslivet började för pojkarna redan i de tidiga tonåren då de blivit mogna nog att utnyttjas i industrin. Flickorna fick försöka hitta sig en plats som exempelvis köksa, husa eller mjölkerska. Men det fanns så klart dagar då man hade någon timma över att roa sig på. Om vintrarna var skidåkning populärt. Man åkte i branterna ned mot Leduån på primitiva laggar som snickaren tillverkat, livsfarligt men kul. Tillät underlaget åkte man gärna spark. Ofta gick man runt på bruket och höll koll på vad de vuxna sysslade med. Beda Bergmark berättar: ”Vi skolflickor tyckte om att vara i ladugården på eftermiddagarna och passa upp mjölkerskorna. En del kor slängde med svansarna för flugorna under mjölkningen och då ville mjölkerskorna att vi skulle hålla i svansarna medan de mjölkade.” På somrarna var det populärt att bada. Några av de äldre barnen simmade i Leduån, men de flesta barnen kilade ut till Rödviken när badsuget kom. Det hände även att man metade i ån. Cyklar blev allt vanligare allt eftersom 1900-talet framskred. Smeden Ragnar Hammarström berättar att en del våghalsiga ungdomar brukade ägna sig åt kortspel längst uppe i den nedlagda masugnen i början av förra seklet. Det rådde en sorts klasslöshet bland brukets barn. Trots den stora skillnaden i status mellan exempelvis smeder och dagkarlar var det inga konstigheter att barnen på ”Heja” och ”Sveja” lekte med varandra. Det som avgjorde vilka kompisar man hade som barn var snarare var man bodde rent geografiskt. Även tjänstemännens och till och med disponentens barn lekte gärna med arbetarbarnen.

Platser att besöka

När du besöker Olofsfors Bruk är ett besök i våra smedjor ett måste! Här finns en av få körbara stångjärnshammare, bevarad på sin ursprungsplats, en hammare med slagvikt på drygt 300 kilo. Här finns också kättingsmedjan som är norra Europas enda kvarvarande som fortfarande fungerar

DAMMAR VID OLOFSFORS BRUK

Inga av dammarna i Olofsfors har något kulturminnesskydd till skillnad från byggnaderna på bruksområdet.

Övre dammen

Redan när John Jennings för första gången passerade Olofsfors på 1750-talet fanns ett finbladigt sågverk här uppe vid övre dammen. Det var här brukets första ”hammarwärck”, stångjärnssmedja, uppfördes i slutet av 1700-talet. På en karta från 1862 syns en manufaktursmedja samt tullmjölkvarn här uppe vid övre dammen. När Stångjärnssmidet lades ner i Holmfors och Klöse och denna verksamhet koncentrerades till Olofsfors var det här man byggde den nya smedjan.

Mellersta dammen

Byggdes i samband med att den nya manufaktursmedjan byggdes på platsen runt 1877. En karta från 1883 skvallrar om att det legat en kvarn på platsen.

Nedre dammen

På 1760-talet samsades masugnen om vattenkraften här nere med ett finbladigt sågverk ägt av en Länsfiskal Strinnholm. Sågverket gick dock dåligt ekonomiskt och lades ned efter bara några år. Bruket byggde då ett eget sågverk tvärs över ån från masugnen. Här drevs sågverk fram till att nya kvarnen byggdes på platsen 1911. Etapp ett i restaureringsarbetena på bruket omfattade masugnsdammen. Året var 1981 och det var så att säga i grevens tid. Nils-Eric-Ericsson minns: ”Det jobbet blev klart i absolut sista minuten innan det årets mycket exceptionella vårflod kom. Antikvarien Ola Wetterberg som var engagerad här av museet påstod, att om inte jobbet hunnits med så hade masugnen underminerats.”